Den historiska bakgrunden till bygdespelet

Soupe de Näfveqvarn – en djävulsk soppa

Detta bygdespel har tidigare framförts några år.

 Av Fredrik Andersson och Dan Mattsson

 Teatergruppen Löskefolkets bygdespel är en historia om kanoner, brännvin och förbjuden kärlek i 1620-talets Tunaberg. Vi får följa vanliga människors öden i skuggan av krig och storpolitik. Denna artikel vill ge en lite fördjupad bakgrund till pjäsens historia.  

Mannen som kom att kallas ”den svenska industrialismens fader”, Louis De Geer, kom första gången till Sverige om aftonen den 19 februari 1627. De Geer var en vallonsk bankir och köpman från Amsterdam. Han var en av Europas största vapenhandlare och Sveriges främste vapenleverantör till de krig som kom att göra Sverige till en stormakt. Tre dagar senare, den 22 februari, kallades De Geer till konung Gustav Adolf för en timmes samtal. De Geer kunde efter det samtalet inte nog uttrycka sin beundran för konungens begåvning.

    Konungen hade länge förgäves försökt få någon fason på den svenska vapentillverkningen. Råvaror som malm, skog och vattenkraft fanns det ju gott om. Kunnande gick att importera, men det stora problemet var kapital. Det krävdes stora mängder kapital för att modernisera de omoderna svenska järnbruken. Sverige var ett land baserat på naturahushållning. Skatterna var i natura, handeln var oftast byteshandel och det saknades rörligt kapital. Pengar var sällsynta och det saknades banker. Det var då konungen vände sig till De Geer, som gjort sig en stor förmögenhet på vapenhandel i Europa.  

 Det var Willem de Besche som först gjorde De Geer uppmärksam på Sveriges ovanligt goda förutsättningar för järnbruk och vapentillverkning. Dee Geer fick, tillsammans med Willem de Besche, ensamrätt på all kanongjutning i riket och 1627 fick De Geer själv kontroll över landets samtliga vapenfaktorier.

    De Geer hade länge försökt få svenskt medborgarskap. Anledningen var att han ville slippa den Öresundstull som danskarna krävde, men som svenskar inte behövde betala. Konungen svarade att De Geer inte kunde få medborgarskap om han inte var bosatt i Sverige.

    Nu skulle det alltså ske. De Geer skulle komma att slå sig ner i Norrköping och starta gevärsfaktorier, mässingsbruk, krutbruk, varvsanläggningar, repslagerier och landets första pappersbruk. Han insåg att mässingskanonerna snart skulle komma att ersättas av järnkanoner och han införde tekniken att borra upp loppet i kanonerna.

     Styckebruket i Nävekvarn, som anlagts 1623, hade sju delägare, varav Nyköpings borgmästare Joakim Danckwardt var den främste. Två andelar innehades av bröderna Gillis och Gerard de Besche. Det var nu dags att förnya arrendet och de övriga delägarna försökte manövrera ut bröderna de Besche genom att erbjuda ett förskott på arrendesumman av 25 000 daler. Bröderna de Besche, som ju grundlagt bruket, hade själva ingen möjlighet att bjuda över. Istället bad de enträget Dee Geer om hjälp. Redan samma dag som De Geer fått audiens hos konungen bjöd han 50 000 daler i förskott för arrendet så att bröderna de Besche skulle få behålla bruket. Bröderna skulle å andra sidan förbinda sig att inte sälja sina stycken (kanoner) till någon annan än Dee Geer, som går in som hälftenägare i bruket.

    Den 23 februari skriver De Geer första brevet hem till Amsterdam. Han skriver att de fyra stånden vid riksmötet beviljat utskrivning av var tionde man till kriget på kontinenten, även frälsets bönder och prästernas tjänare.

    För några vanliga människor i Tunaberg kommer denna utskrivning att få ödesdigra följder. Kronotorparen Michil Bertilsson i Lilla Ingolvshyttan hör till dem som blir utskrivna. Hans hustru Maridt väntar deras första barn och får, som alla soldathustrur, svårt att klara sig själv. Som väl är har hon en god granne, Erich i Stora Ingolvshyttan, som hjälper henne.

    Alla historier slutar inte lyckligt, så ej heller denna. Både Michil, Maridt och Erich skall komma att möta döden. Erich och Maridt kommer att bli de enda Tunabergare som dömts till döden och avrättats, men låt oss inte berätta historien i förväg.

    Den enda tröst som fanns i dessa tider var brännvinet. Att göra brännvin av säd var en nyhet som kom från Ryssland och som snabbt spred sig bland folket. Tidigare hade brännvin gjorts av destillerat, ”bränt” rödvin, som var en dyr importvara. Det användes främst som medicin, för den som hade råd, och användes också vid tillverkningen av krut. När man så lärde sig att göra brännvin av billig säd fick det konsekvenser som ännu drabbar det svenska folket.

    Den första rusdrycksförordningen kom 1622 och där begränsades hembränningen. Det stadgades nämligen att den ende i socknen som fick inneha en brännvinspanna var prästen!

    I år 2006 spelas den 10 och 11 juni kl 15.00, den 16 juni kl 18.30 samt den 17 och 18 juni kl 15.00  bygdespelet Soupe de Näfveqvarn – en djävulsk soppa vid Hembygdsgården i Koppartorp. Den som kommer dit får följa historien om Erich och Maridt och deras öde i 1620-talets Tunaberg, i skuggan av Gustav II Adolf, Louis De Geer och bröderna de Besche. Välkomna!

 

Källor:

Douhan, Bernt; Louis De Geer. Vallonerna, Lövstabruk 1996.

Dahlgren, E W, Louis De Geer. Atlantis 2002.

Furuhagen, Hans; Mercurius och Vulcanus. Jernkontoret 1997.

Wettergren, Gunnar; Levande 1600-tal. Atlantis 2003.