Gruvleden etapp 37:2 mellan Kärrgruvan och Koppartorp

Längd ca 8 km Tid ca 3 tim
En lätt och trevlig vandring i omväxlande natur där leden dragits förbi en mängd gruvhål och hyttplatser. Kärrgruveområdet har snyggats upp. Här har järnmalmsbrytning främst skett under 100 år från senare delen av 1700-talet. I detta område finns över 40 gruvbrytningar med olika resultat. Vid Blombergsgruvorna ser man spår av s k tillmakning, en metod att bryta malm, innan krutet kom till användning. Man eldade så att berget blev sprött och delvis sprack.

Mellan Blombergstorp och Laggarbo finns dammvallarna kvar för vattenkraften till en gammal bondehytta. I detta område har man faktiskt under 1997 och 1998 provborrat efter zink ned till närmare 150 meters djup.

Hultebo sölvegruva skall ha varit arbetad på Gustav Vasas tid, där man trodde sig ha funnit silver, men kanske var det blyglans. Söder om Tidkehyttan går man efter en gammal malmväg. Vid Tidkehyttan har det varit hyttdrift sedan 1500-talet men mest i slutet av 1700-talet. Lövdalsgruvan - en järngruva aktiv på 1820-talet.

På leden mellan Hultebo och Tomta finns en intressant hällristning en s k kulthäll med bl a flera skepp och tecken.

Norr om Tomta passerar leden västra delen av kopparmalmsområdet med flera gruvhål. Under 1800-talet bröts här även koboltmalm. Nere vid Tomtabäcken fanns vattenhjulen för stånggångar ända upp till Koppartorp och Storgruvan för att få kraft att pumpa upp vatten. I Koppartorp gamla gruvby skall man se hembygdsgården och byggnaderna kring denna. Se även kyrkan i Koppartorp, den enda träkyrkan i Sörmland.

 

Malmer och mineraler enl. Sveriges Geologiska Undersökning man passerar under gruvledsvandringen mellan Kärrgruvan och Koppartorp:

Aktuella gruvor är omnämnda i ordningen från Kärrgruvan till Koppartorp

Kartutsnitt av Tunabergs malmfält ur SGUs årsbok 3 (1909: N:o 4 Om Tunabergs Kopparmalmsfält

 

Blombergstorp 2  KÄRRGRUVAN   Järn

På en sträcka av ca 250 finns ett nästan fullständigt sammanhängande öppet gruvschakt. Det är till stora delar vattenfyllt, som mest 6 m brett ibland dock ej mer än någon meter. Brottväggarna är som mest 4 m höga ovanför vattenytan. Mineraliseringen utgörs av magnetit, finkornig och till mindre delar av svavelkis. Schaktet har  ungefärlig öst-västlig riktning dvs. parallellt med omgivande leptits strykning och stupning. Gruvan ingår i det s.k. Västar Kärrgruvans utmål är den största i det s.k. Blombergsfältet och når betydande djup.

Ovan genomskärningsbilder av Kärrgruvan och nedan en karta av d:o

Blombergstorp 4   Järn, koppar

Alldeles öster om Blombergstorp finns 2 mindre inhägnade schakt samt öster därom ytterligare ett oinhägnat. Storlekarna varierar, det största är 12 m långt i öst-västlig riktning och 2 - 4 m brett. Mineraliseringarna uppträder prallellt med omgivande leptits strykning och stupning utgörs av en finkristallin impregnation av magnetit samt i mindre mängd svavel- och kopparkis. Inte på något ställe har brytningen varit speciellt omfattande.(ref SGU)

 

Blombergstorp 3   Koppar (järn)

Alldeles väster om Blombergstorp finns i nordvästra sluttningen av en mindre en sulfidgruva. Den ligger inom det s.k. Västra Kärrgruvans utmål. ruvan är vattenfylld, 7-8 m lång ungefär öst-västlig riktning. Den mineraliserade zonen stupar 55o mot norr, parallellt med omgivande leptits strykning och stupning. Gruvan är några meter bred men bedöms inte ha något större djup. Mineraliseringen som är svag utgörs av koppar-, svavel- och magnetkis. (ref SGU)

 

Blombergstorp 1   Koppar, järn

Cirka 350 m nordöst om Blombergstorp finns ett mindre, vattenfyllt inhägnat gruvschakt. Det har cirkulär form med en diameter av 6 m men de obetydliga varphögarna talar inte för något större djup. Bergarten är en grå, finkornig leptit innehållande en svag finkristallin mineralisering av koppar-, svavel- och magnetkis. Analyserade prover visar 0,3% Cu samt 13% Fe. (ref SGU)

I ovan gruva ser man på ett ställe att tillmakning har skett genom konkav brottyta. Nedan bild visar tillmakning.

Laggarbo 2   Koppar, järn

I en mindre hällkant ca 250 m  väster om Laggarbo finns en skärpning 2 x 3 m stor som av varphögarnas storlek bedöms ha ett djup av 4-5 m. Intill finns ytterligare en mindre skärpning. Huvudschaktet är vattenfyllt och ligger i en grå leptit med öst-västlig strykning och brant stupning. Mineraliriseringen som är svag utgörs av finkornig koppar- svavel- och magnetkis. (ref SGU)

 

Laggarbo 1     Koppar,  järn

Några hundra meter norr om Laggarbo finns en mindre sulfidmalmsskärpning. Den är 3 m i diameter och till stora delar vattenfylld. Mineraliseringen utgörs av en svag impregnation av koppar-, svael, ochmagnetkis koncentrerad till tunna brantstående stråk i öst-västlig riktning. Denna riktning överensstämmer med moderbergartens dvs den grå leptitens strukturer. Vid fältbesök sommaren 1998 togs ett knackprov för analys och resultaten visar 0,4% Cu och 11,5% Fe. (ref SGU)

 

Hultebogruvan   Zink, järn

Västnordväst om Hultebo finns Hultebogruvans utmål som utgörs av två inhängnade schakt samt en skärpning ca 40 m öster därom. Schakten är vattenfyllda 4 x 2 m resp. 3 x 3 m stora medan skärpningen är 3 m bred, ca 5 m lång och 1,5 m djup. I det södra schaktet och skärpningen utgörs mineraliseringen av hematit, svavelkis, magnetkis och något zinkblände. Mineraliseringen är knuten till en tunn och inte speciellt uthållig zon i grå leptit som har strykning N 60o Ö och brant stupning mot norr. Ett knackprov taget sommaren 1998 innehöll 16,9% Zn, 25 ppm Cu, >1000ppm Cd och 5,4% Fe. (ref SGU)

 

Hultebo   Zink , järn

Ungefär 500 m nordväst om Hultebo finns en mindre sulfidmalmsskärpning. Den ligger i förlängningen nordöst om Hultebogruvan. Skärpning3en är 4 x 2 m stor och inte mer än någon meter djup. I den grå leptiten finns här ett rostbrunfärgat mineraliserat lager i N 45o V stupande 45o mot nordöst. Lagret bedöms inte ha någon större uthållighet och bredden torde inte överstiga 0,5 m. Ett knackprov som togs sommaren 1998 visade sig innehålla 2,5% Zn, 113 ppm Pb och 5,2% Fe. (ref SGU)

 

Lövstugan  Järn

Alldeles intill vägen finns en järnmalmsgruva som tillstora delar är igenväxt. Den har formen av ett 5 - 8 m brett, 2 m djupt och 50 m långt dike i ungefär öst-västlig riktning. Bergarten är en grå gnejs i kontakt med röd pegmatit. Mineraliseringen utgörs av finkornig magnetit i dm-breda band i basiska partier av gnejsen. Det magnetiska kompassdraget är starkt. I anslutning till de magnetitmineraliserade banden påträffas svavelkis i accessoriska mängder. (ref SGU)

 

Hällristningar

Hällristningarna är en fornlämningstyp som i våra trakter normalt dateras till bronsåldern. De förekommer i de flesta av landskapen i södra Sverige, men är vanligast i Bohuslän, Norrköpingstrakten och sydvästra Uppland. I Norrland finns hällristningar med djurmotiv som kan vara betydligt äldre. I landskapet Södermanland finns hällristningar kända från knappt ett 50-tal platser. Den största är belägen vid Släbro strax norr om Nyköping.
Hällristningarna här vid Koppartorp upptäcktes som sent som 1991 av Dan Mattsson på upptäcksfärd tillsammans med sina barn. Hällristningarna har ett läge som är typiskt för hällristningar, på en häll som sluttar ner mot gammal åkermark. Tyvärr är åkermarken nedanför denna ristning skogsplanterad.
När ristningen gjordes för kanske 3000 år sedan gick havet ca 15 meter högre än idag och dalen nedanför Tunabergs kyrka var då en havsvik. De som knackade in den här ristningen bodde kanske någonstans i den uppodlade dalen mellan ristningen och platsen där kyrkan nu ligger. Platsen är lämplig, skyddad men ändå nära havet. På höjderna runt dalen har man funnit gravrösen anlagda över gårdens döda. På flera hällar finns dessutom älvkvarnar som är den enklaste typen av hällristningar.
Klimatet under bronsåldern var varmare än idag. Människorna var i huvudsak bofasta och levde på åkerbruk och boskapsskötsel samt jakt och fiske.
Den vanligaste figuren på hällen är fotsulan. På hällen finns inte mindre än 43 fotsuletecken, vilket gör den till en av de ristningar i Sverige som har flest fotsulor. Fotsulorna är konturhuggna och en del har ett s k sandalband. Flera är inhuggna parvis. Observera att de flesta "fötterna" går nerför hällen. Tecknet brukar tolkas som en gudasymbol. Man fick inte avbilda själva guden men det var däremot tillåtet att hugga in hans fotavtryck.
Skeppet är en av de vanligaste figurerna på våra hällristningar. Här finns 11 skepp avbildade. Högst upp på hällen finns det stora och djupt huggna skeppet som var den figur som först upptäcktes på ristningen. Skeppen har här en ovanlig utformning som inte finns någon annanstans i Södermanland. Stävarnas avslutning med de för bronsåldern typiska spiralerna ger skeppen en elegant utformning.
På hällens södra del finns en grupp figurer som tolkats som enkelt utformade träd. Sådana är ovanliga i Sveriges hällristningar. De är kända från Borg söder om Norrköping samt några hällristningar i Bohuslän.

 

Längst ned på hällen finns en människoliknande figur. De två benen är tydligt huggna medan resten av figuren är svårare att tyda.

Uppgifterna om hällristningen är hämtade från Länstyrelsens infotavla vid hällristningen

   

Kobolt

Framställning av blåfärg ur koboltmalm bedrevs fabriksmässigt i Tyskland redan på 1500-talet. I Sverige dröjde det till 1738 innan koboltmalm började utvinnas vid Los koboltgruvor i Hälsingland. I Södermanlands län har kobolt har kobolt varit en betydelsefull inkomstkälla vid Tunabergs koppargruvor är koboltmalm utvanns som biprodukt från slutet av 1700-talet fram till slutet av 1800-talet. Det finns ingen produktionsstatistik före 1810 men från denna tidpunkt och fram till 1889 utvanns totalt 62 ton koboltmalm. Kobolt är en viktig och sällsynt legeringsmetall som betingar ett högt pris. Det viktigaste malmbildande koboltmineralet är koboltglans CoAsS och idag används kobolt främst i olika hårdmetallegeringar. (ref SGU)

 

Österbergsgruvan    Kobolt, koppar

De två Österbergsgruvorna, åtskilda av en övertvärande pegmatitgång är brutna på en sammanlagd sträcka av 80 m. Malmmineraliseringen utgörs av koboltglans och kopparkis i serpentinskarnig kalksten (ligger till större delen inne på privat område) (ref SGU)

 

Kabbelgruvan   Kobolt,  koppar

Den s.k. "Kabbelgruvan" vid Koppartorp är ett 100 m långt dike i N 55o V som stupar 25-30o mot nordöst. Mineraliseringen är kopparkis och koboltglans som finns knutna till kalk- skarnbergarter i leptitmiljö. (ref SGU)

 

Adolfsbergsgruvan    Kobolt, koppar, järn, zink

Adolfsbergsgruvan utgörs av ett i markytan ca 60 m långt dike, delvis vattenfyllt och igenrasat. Det är upptaget i en ce 200 m lång malmkropp som stryker i N 70o V och stupar 20o mot norr. Brytningsväggen är 4-6 m hög. Gruvan har brutits till 23 m djup men malmbredden var endast 0,5-1 m. Bergarten utgörs av en kalksten med inblandning av eulysit där kopparhalten enligt uppgifthar varit så hög som 6%. Förutom kopparkis finns zinkblände och blyglans i små mängder.Ett analyserat prov i samband med denna inventering visar 268 ppm Co, 0,4% Cu, 0,1% Zn och 9,5% Fe203. Enligt uppgift bröts Adolfsbergsgruvan huvudsakligen för utvinning av koboltmalm. Sydväst om Adolfsbergsgruvan finns i nederkanten av en mindre höjd en 5 x 5 m stor vattenfylld skärpning som av varphögarna att döma bestått av samma typ av mineralisering. I förlängningen av Adolfsbergsgruvan mot sydväst påträffas en kopparkismineraliserad kalksten i en 10 m lång bergkant. (ref SGU)

Tunaberg 1    Koppar, kobolt, zink, bly

Gruvdriften påbörjades under tidig medeltid och uppgifter om kopparbergsbruket vid Tunaberg omnämns för första gången av Erik av Pommern 1420 då han tillsvidare prolongerade bergsmännens privilegier, men gruvfältet hade brutits tidigare. Gruvorna var av stor betydelse för Sverige och talrika gruvhål från denna tid vittnar om den aktivitet som pågick i området. Den största gruvan var Storgruvan, senare benämnd de Beschéska gruvan. Brytningsrarbetena försvårades av inströmmande vatten vilket till slut fick till följd att arbetena upphörde.
Enligt uppgift i handlingar från bergskollegiet 1644 skall Karl IX låtits länspumpa och rensa gruvan till första pallen, dvs . 52 m djup men då gruvan befanns ofyndig och led svårt av inströmmande vatten upphörde arbetena ånyo.
I mitten av 1700-talet öppnades gruvdriften igen och 1760 inlöste Gerhard De Besche verket. Gruvbrytningen och kopparframställningen drevs energiskt de kommande 40 åren med ett årligt utbyte på ca 30 ton. Under sista hälften av 1700-talet arbetade 150-160 man med brytningen. Störst djup, 165 m finns i den s.k. Ehrencronas ort. I slutet av 1700-talet minskade dock utbytet till ca 8 ton årligen. Vid denna tid upptäcktes däremot gruvfältets innehåll av koboltmalm. Den nya malmen tillvaratogs därför som en välkommen biprodukt.
Kopparhanteringen pågick med avtagande intensitet till 1890-talet. År 1901 kom gruvhanteringen under Nävekvarns Bruks Aktiebolag varefter endast undersökningsarbeten  bedrevs fram till 1919 då verksamheten definitivt upphörde. 1910 installerades elkraft. Gruvans största dagöppning uppkom genom ras 1818.
Förutom Storgruvan bearbetades även andra av fältets gruvor trots svaga malmtillgångar. Adolfsbergsgruvan, Kabbelgruvan och Österbergsgruvan som efter Storgruvan torde varit de rikaste bröts huvudsakligen p.g.a. sina koboltmalmer. Bland övriga gruvor i Tunabergsfältet kan nämnas Sjöbergsgruvan I och II, Näsmansgruvan, Sofia Magdalenagruvan, Kattgruvan, Görans schakt samt Lovisins schakt.
Statistik för kopparproduktionen vid Tunaberg avser åren 1752-1895 då gruvorna totalt levererade 1354 ton kopparmalm.
Malmfältet stryker i östnordöst-västsydväst och tillhör en zon av gråa gnejser som generellt stupar brant mot norr. I malmfältets närhet varierar dock stupningen och blir flackare, 20-30o . Gnejsen är vanligen blandad med talrika inlagringar av kalkstenar, amfiboliter m.m. Malmerna är knutna till de flackt stupande serpentinkalkstenarna vars formation är 1,6 km lång, 250 m bred och ca 40 m mäktig. Malmineralerna utgörs av oftast mm-stora kopparkiskristaller medan koboltglansen som åtfäljer kopparkisen i regel  bildar kristaller som uppträder dels i kalkstenen och dels sammanväxta med kopparkisen. Malmens totala mäktighet i Sto0rgruvan, senare de Beschéska gruvan är i de övre delarna 3,5-5,5 m. I gruvans djupare delar ca 165 m under markytan har malmen mäktighet avtagit till 1,5-2,5 m och är dessutom så försvagad att den inte ansetts brytvärd. Även ett antal parallellmalmer har brutits bl.a. Klingsporgruvan, Göransmalmen och Källarorten. Mineralogiska undersökningar av varpmaterial från Tunabergsfältet visar att såväl antimon-, vismut- som selen- och tellurmineral förekommer i accessoriska mängder i malmmineraliseringen.
Endast sparsamma uppgifter finns om den brutna malmens metallhalt. Koboltmalmen från Källarorten uppges i början på 1860-talet ha innehållit 2% Cu. Göransmalmen skall på 1860-talet ha innehållit 0,94% Cu och 0,10% Co. Storgruvans övre delar torde dock ha innehållit en betydligt rikare malm. Dessutom var malmen lättanrikad vilket innebar att även partier med låg kopparhalt kunde tillgodogöras. (ref SGU)

S.k. hästvandringar användes för att transportera upp malm. Småväxta hästar fick tillbringa hela sitt vuxna liv nere i gruvan
 

Länka till en häftig sida om Koppartorp där du sedan kan klicka på gröna gubbar för närmare koll